Den uteblivna hjärnan

Jag hade glass i korgen. På den stora matmarknaden som på fredagar brukar vara ett slalomlopp genom äldre tanters illa placerade kundvagnar, som i många fall tvingar fram omvägar genom affären, tänkte jag skulle kunna undvikas genom att handla idag. Ett ödesdigert misstag som jag fick betala med en sönderbiten läpp och mycket uppdämd ilska.

Allting börjar redan innan jag kommit in i affären. En vägg av blomväxter med en ytterst liten passage till entrén skapade en flaskhals som slumpmässigt hindrades helt av några tanter som placerade sig mitt i den trånga passagen för betrakta det färgglada ogräset. När min entré äntligen var nådd efter ett irriterande momentstopp skulle jag handla mina varor i en snabb takt och genast avlägsna mitt lekamen i sällskap med varor därifrån. Tre gånger stoppades min flykt av en tant med solglasögon på INNE I AFFÄREN(!) och en tröja som bars av hippies på sextio-talet. Varken förr eller senare. Efter mina framtida inköp var nedlagda i korgen och jag bara hade syn för utgången tänkte jag att glass vore ett enkelt sätt att liva upp detta hemska besök i affären. Jag lade ner en bytta av gräddglass smaksatt med Bailey´s och ställde mig i kön som verkade kortast. Bara två framför mig. Men vem, stod inte där och lastade upp ett berg av varor från sin överfulla kundvagn, om inte HIPPIETANTEN!

Detta berg av varor skulle hon också uppdela i tre olika betalningar. Så först lastar hon upp varor, lägger den lilla "Nästa kund"-pinnen bakom och lastar upp ett mindre berg bakom den. Sedan ska hon givetvis lägga upp sin väska på minsta möjliga plats vid kassan för att leta upp sina pengar. Hon hittar pengar till första betalningen och väskan ramlar ner på golvet och spiller ut nakenbilder på henne själv. Uck! Kräkreflexen blandades med tankarna på min stackars smältande glass men gick sakta över. Precis när hon är klar efter en kolossalt lång tid och omständiga åtaganden ska hon börja lasta sina varor som tar upp all plats för dom kommande kundernas varor. Men inte innan hon snyter sig i en äcklig gammal pappersnäsduk som hon på pensionärers vis stoppar tillbaka ner i fickan.

Nu är hon borta. Bara en framför mig. Han har inte lika många artiklar i sin kundvagn och han verkar vara en genomtänkt, organiserad man som vill härifrån lika snabbt som mig.

Han lastar upp 10 artiklar på bandet vänder sig till kassörskan och säger, "Dom här ska jag betala för sig." och lägger den lilla "Nästa kund"-pinnen bakom varorna och börjar bygga nästa berg.

Och sakta dör min glass.