Berättelser till jobbet

Ska åka till jobbet om några minuter men funderar på att sjukanmäla mig eftersom jag mår illa.
Samma sak igår. Vet inte om det beror på jobbet eller om jag verkligen börjar bli sjuk.

Hoppas det beror på jobbet. Vill inte bli sjuk nu.

När prostitutionen kom till byn

Världens äldsta yrke lever och frodas även i vår tidsålder. Och även om människor utnyttjas och kränkningar är mer av en regel än ett undantag i denna spridda affärsorganisation är det trots allt, en enormt inkomstbringande sådan. Om man är hallicken vill säga.
Detta har organisationer av den goda sorten börjat titta närmare på. Jag tänker nu på artikeln jag läste i Vimmerby Tidnings nätupplaga (ja, det finns faktiskt) att Röda Korset ska i dessa juletider bekämpa den stora ensamheten för den skara människor i Vimmerby som saknar familj och nära vänner genom att sälja intimt umgänge helt öppet på gatan! Bara kramar i och för sig, men ändå.
Vår kära stadsikon Fröken Lindgren måste vända sig i sin grav. Platsen där Pippi, Annika och Tommy bor har blivit en scen för horeri.
Fast när jag tänker efter är Madicken föregångaren när hon iklädde sig hallick-rollen och skulle föra ihop Alma med sotaren. Fy, Madicken!
Nu ska jag ut på stan och dela ut sparkar i röven på folk. Gratis. Som en jämn motvikt till Röda Korsets verksamhet.

Köttbullar jagar man med spjut

En lunch börjar sällan bra när det första man tänker är: "Vem har dödat min mat?".
Värre blir det om bilden av denne inbillade jägare är en Cro-Magnon med spjut, jagandes en stor köttbulle över disiga kalhyggen. Detta var tanken som kom över mig idag när min flickvän och jag åt lunch tillsammans i restaurangen som är placerad i vår stads bryggeri. Köttfärsspett med grekisk sallad och vitlökssås hette rätten som mest liknade en övergödd köttbulle som blivit spetsad av ett spjut i sin dagliga jakt efter föda åt sina undernärda ungar, delikatessköttbullarna.

Den kvävda vulkanen

Linda Skugge och Sigge Eklunds fantastiska projekt som låter alla skrivande människor inte bara publicera sina alster
på en hemsida, men också ger oss möjligheten att fã våra verk tryckta, designade av oss själva och utgivna i bokform,
befriade från förlagens kritiska öga har slocknat. Alldeles för många verk av författare slogs om en plats. Deras vulkan kvävdes.

Jag väntar otåligt på en nypremiär av vulkan.se för att så småningom kunna få se något av det jag skrivit i format av en bok.
Tills dess väntar jag vid vulkanens fot med mina många slitna lappar. Fulla med ord om barn som vaknar av mödrar och monster.
Och män som blir väckta av sina barn och sina fruar.
Om människor i korsningar och vägskäl som visar andra människor var dom ska åka och hur detta är början på en ny religion.

Den enda sanningen

Enligt Tarrou är tystnaden den enda sanningen. Jag har varit sann länge nu.
Detta har varit ofrivilligt, försäkrar jag er och lämnar ett löfte om att bryta mina långa tystnader.

Sanningen skall göra er fria!

Lekparken i aluminium

"Datten!", säger Fredrika när hon lägger handen på min mage med ett leende. Men det är för sent. Jag har min hand på ett av dom mobila pax-ställen vi bestämt i våra regler. Detta är en scen från en av dagens akter på mitt jobb. En uttråkning med en gnutta lekfullhet tog upp denna gamla lek och förde mig tillbaka till när jag var nio år. Men det blev många skratt, leenden, en del onda blickar och en välbehövlig dos energi.

Ska man vara petig så "dattade" Fredrika mig två minuter innan vi gick av skiftet, tillåten av min välvilliga natur i ett utlånande av en tändare. Men större delen av dagen passerade med henne som "den som har den".

Så jag ser mig själv som vinnare.

Den uteblivna hjärnan

Jag hade glass i korgen. På den stora matmarknaden som på fredagar brukar vara ett slalomlopp genom äldre tanters illa placerade kundvagnar, som i många fall tvingar fram omvägar genom affären, tänkte jag skulle kunna undvikas genom att handla idag. Ett ödesdigert misstag som jag fick betala med en sönderbiten läpp och mycket uppdämd ilska.

Allting börjar redan innan jag kommit in i affären. En vägg av blomväxter med en ytterst liten passage till entrén skapade en flaskhals som slumpmässigt hindrades helt av några tanter som placerade sig mitt i den trånga passagen för betrakta det färgglada ogräset. När min entré äntligen var nådd efter ett irriterande momentstopp skulle jag handla mina varor i en snabb takt och genast avlägsna mitt lekamen i sällskap med varor därifrån. Tre gånger stoppades min flykt av en tant med solglasögon på INNE I AFFÄREN(!) och en tröja som bars av hippies på sextio-talet. Varken förr eller senare. Efter mina framtida inköp var nedlagda i korgen och jag bara hade syn för utgången tänkte jag att glass vore ett enkelt sätt att liva upp detta hemska besök i affären. Jag lade ner en bytta av gräddglass smaksatt med Bailey´s och ställde mig i kön som verkade kortast. Bara två framför mig. Men vem, stod inte där och lastade upp ett berg av varor från sin överfulla kundvagn, om inte HIPPIETANTEN!

Detta berg av varor skulle hon också uppdela i tre olika betalningar. Så först lastar hon upp varor, lägger den lilla "Nästa kund"-pinnen bakom och lastar upp ett mindre berg bakom den. Sedan ska hon givetvis lägga upp sin väska på minsta möjliga plats vid kassan för att leta upp sina pengar. Hon hittar pengar till första betalningen och väskan ramlar ner på golvet och spiller ut nakenbilder på henne själv. Uck! Kräkreflexen blandades med tankarna på min stackars smältande glass men gick sakta över. Precis när hon är klar efter en kolossalt lång tid och omständiga åtaganden ska hon börja lasta sina varor som tar upp all plats för dom kommande kundernas varor. Men inte innan hon snyter sig i en äcklig gammal pappersnäsduk som hon på pensionärers vis stoppar tillbaka ner i fickan.

Nu är hon borta. Bara en framför mig. Han har inte lika många artiklar i sin kundvagn och han verkar vara en genomtänkt, organiserad man som vill härifrån lika snabbt som mig.

Han lastar upp 10 artiklar på bandet vänder sig till kassörskan och säger, "Dom här ska jag betala för sig." och lägger den lilla "Nästa kund"-pinnen bakom varorna och börjar bygga nästa berg.

Och sakta dör min glass.

Grannen som vill duscha

Kan man duscha så här tidigt på morgonen, undrar jag?
Man vill ju inte få dom där onda blickarna när man möter sina grannar senare på dagen.
Efter många vilda teorier om varför deras grannes dusch sätter igång klockan halv fem på morgonen. Sköljer han bort blod från ett mordoffer? Har han haft sex med någon så här på morgonen? Eller med sig själv? Han kanske har målat sig själv med bearnaisé-sås och måste få bort det innan den blir dålig?
Gudarna ska veta hur mina grannar tänker om jag duschar nu.
Jag kanske ska skriva ett brev till dom där jag förklarar min bakfylle-dag av total lathet. Att jag helt enkelt haft ett film-maraton som slutade efter jag sett på Kings of Comedy på TV4 och jag ville inte lägga mig svettig och illaluktande i mina nytvättade lakan.

Då slutar dom kanske med alla dessa vilda teorier. Jävla grannar.

Dom eländiga röda

Holly Golighty refererade till såna här dagar som "dom eländiga röda". Men hon hade Tiffanys.

Det är en röd dag idag men en förutsättning, en vild förutsättning från kontoret har resulterat i en arbetsdag för mig. Men jag är hoppfull. Jag har ett eget "Tiffanys". Jag hade en rolig dag på jobbet igår. En kvinnlig arbetskollega förgyllde arbetsdagen med diverse anekdoter, sitt goda humör och skämtsamma sinnelag. Tyvärr jobbar hon inte med mig idag men gårdagens bravader kommer hålla mig på gott humör hela helgen. Kvällen kommer avslutas på en restaurang precis nedanför jobbet med en kall öl. Det kommer nog bli en bra dag trots allt. Jag har mitt "Tiffanys".

Hörde på radion igår att SSU ska stämma fem företag som lånar ut pengar via SMS på grund av en ökning i ungdomarnas skuldsättning. Inga detaljer avslöjades om i vilka åldrar dessa ungdomar befann sig men jag gissar att åldern svänger mellan 15 och 20.

Själv blev jag ägare av en väldigt gammal Motorola mitt första år på gymnasiet. Jag använde den inte mycket men allt eftersom tiden gick insåg jag att det är en ganska bra manick att ha. Om man brukar den rätt.
Jag blev litet förfärad första gången jag hörde om en åtta-åring som hade fått sin första mobil-telefon. Jag tycker nog man skulle kunna vänta med att ge sina barn en mobiltelefon med tanke på dom enorma kostnader en mobilräkning kan uppnå i händerna på någon som är i en ålder då man har mest vänner i hela världen.
Men med tanke på ungdomarnas skuldsättning verkar åtta-åringarna mer ansvarsfulla med sina mobil-telefoner än 15-åringar.
Kanske dags att föräldrarna vänder sig mot sina söner och döttrar när dom är ute och övningskör och förklarar privilegiet med att äga en mobil-telefon:

"With great mobilephones comes great responsibilities."

En annan röst, en annan sång

Ett talangfyllt blod flyter genom ådrorna på min släkt.
Även om många av dom verkar i det tysta finns det några som väljer att låta andra människor veta vad dom kan. En av dessa är min kusins dotter. Jag hörde henne sjunga på ett bröllop förra sommaren. En fantastisk röst som kan höras av den skara människor som besöker hennes MySpace-sida. Finns i skrivande stund fyra härliga sånger att lyssna på.
Besök den.
Ni kommer inte ångra er.

Den övergivna jorden

När vännerna gått hem spelar jag "Carriage" med Counting Crows.
Jag blandar en drink och sätter mig på balkongen och röker en cigarett. Disiga små orange ljus lyser från gatlamporna utanför tågstationen. Himlen är röd och tonar ut i mörkt blått där den närmar sig himlavalvet.

Fönstren i staden är släckta och allting är tyst och stilla. Det känns som ingen varit här på många många år. Bara jag. Och jag känner en ensamhet som är skrämmande och trygg.
Som ingen annan människa finns och jag kan lämna min dörr olåst. Jag kan gå ut i staden som har ett täcke av natt och gå in i alla övergivna hus, lägenheter och affärer och ingen människa kommer vara där.
Jag är ensam på den här övergivna jorden.
Som ett bortglömt barn i ett varuhus efter stängningsdags.

Så känns det nu.

En gäst saknas

Idag är det lanseringsdag för Marcus Birros bok, Svarta Vykort. En bok om han och hans flickväns förlust av sina ofödda barn.
En bok om tröst. Sorg. Värdighet. Heder och tolerans.
Marcus Birro har uppläsning på Kulturkammaren i Norrköping idag klockan fyra.

Jag önskar att jag kunde närvara men informationen nådde mig först igår. Så detta evenemang får fortsätta med en frånvarande gäst. En gäst som sitter fjättrad av en timme två timmars bilfärd härifrån.

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Vilsen översättning

Min fars bästa avsikter ledde till ett avsänt e-brev till England.
Innehållet behandlade en förfrågan om en oljepump till min brors havererade bil. Jag älskar min far både för hans brister och kvaliteter men ibland blir hjärnsläppen stora.

E-brevet innehöll väldigt få ord och var lättförståeligt. Ett barn med nyligen inlärd läskunnighet hade utan problem kunnat förstå min faders simpla önskan om en oljepump till en Alfa Romeo GTV.
Repliken från firman som mottog min faders e-brev upplyste dock min far om ett enkelt, men ack så viktigt faktum när man sänder e-brev till andra länder:

"Sorry, but I don´t speak Swedish."

Dåliga utsikter

Krashade i sängen klockan tio i morse. Efter en tung natts arbete som slutade klockan sex var tröttheten långt borta i horisonten.
Det är ett resultat av rubbade sömntider.

Jag vaknade klockan tre på eftermiddagen och kände en stor utmattning i kroppen.
Den sista natten av arbete har dåliga utsikter.

Missuppfattningarnas natt

Linda Skugges blogg går i graven.
Efter för många hot och påhopp har Sveriges argaste feminist blivit knäckt. Det gör mig ganska sorgsen. Jag har inte läst ett enda ord som skrivits av Linda Skugge men hon har på något sätt ändå lyckats få min uppmärksamhet genom vissa rapporteringar av hennes olika uttalandet. Det är beundransvärt. Genom denna nästan mytiska bild jag har fått av Linda Skugge så har jag alltid föreställt mig en okrossbar kvinna som skulle kunna förinta dig med en blick om du inte läst Valerie Solanas SCUM manifest. Och det är synd att en sådan kvinna har pressats till sin gräns.

En rolig sak var att jag hörde om allt detta på radion inatt och människor fick ringa in och uttrycka vad dom tänkte om detta. Jag kan mycket väl ha missuppfattat denna människa men det var ändå så roligt att jag måste nämna det här.

En man med en ganska bred dialekt tyckte "att Linda Skugge borde tåla folk som skriver illa om henne för hon skriver ju själv mycket illa." Väldigt roligt taget ur sitt sammanhang.

Och till sist en tröstens ord för Lindas blogg:
Do not go gentle into that good night.

Sjukdomens flykt

Efter tre dagar upphör näsan att rinna, rösten börjar komma tillbaka efter hostningarnas misshandel och jag känner sakta sjukdomens flykt.

Det som har plågat mig mest med denna sjukdom är att jag inte kunnat dricka kaffe utan att få ett hostanfall som varar i fem minuter och efteråt är det dags att upprepa proceduren.
När man är en regelbunden kaffedrickare som jag, så behöver man den där koppen, inte bara därför det är gott, men också för att jag personligen kan känna av en liten antydan till huvudvärk om jag inte får mitt kaffe. Så ni ser hur detta lätt kan bli en ond cirkel.
En sådan ond cirkel som man inte behöver i sin sjukdom. Drack min första kopp kaffe idag utan hostattack och kände hur mina böner blivit besvarade.

Nästa gång ska jag försöka blanda kaffet med Mollipect. Smaklökarna är ändå inte funktionsdugliga när man är förkyld.

Bevara golfen

Vädret har lockat fram golfspelarna och min vän, Falk berättade att han varit ute och svingat klubborna för första gången i år. En annan vän, Beppe har i sin profil på MSN Messenger en fotnot om att han köpt nya klubbor för denna säsong.

Visst verkar golf vara en trevlig sport(?) och ett nöjsamt tidsfördriv där man med goda vänners umgänge är på en vandring i designad natur och slår en liten vit boll framför sig hela tiden på så få slag som möjligt. Jag är definitivt säker på att jag skulle uppskatta golf om jag inte tyckte följande.

För mig verkar golf alltid ha varit mer än vad jag skrev här. Det är en livsstil. En sofistikerad sådan, med ursprung från Skottland där det första golfspelet dokumenterades 1456 på Bruntsfield Links i Edinburgh. Hela sporten doftar av överklass och jag tycker det ska förbli så.

Därför har mina vänners golfspelande börjat irritera mig. Vanliga arbetare ska inte knyta på sig golfskor, gå ut med sina klubbor och börja svinga på fairway precis som dom också har all rätt att vara där. Alla golfklubbar borde införa åtgärder för att hålla oss vanliga människor borta från sina banor. Högre priser på inträde i golfklubbar, greenfee´s, utrustning. Syna varje människa noggrannt innan dom tillåts in på golfklubbens parkering. Om en Mercedes i miljonklassen närmar sig, be om identifikation. Bilen kan vara lånad.

Golf ska tillhöra människor som har över miljonen i månadslön, troféhustru och herrgård, takvåning i Stockholms innerstad, sommarvilla i Österlen och åker till något semestermål i privatjet två gånger om året.

Återfinna satelliterna

Min disciplin är bortkastad.

Och jag är relativt säker på att ovanstående faktum är direkt anknyten till mitt nyligen införskaffade bredband.

Michael Chabon´s debutroman "The Mysteries of Pittsburgh" kom hem till mig innan jag skaffade bredband och boken blev läst, kapitel efter kapitel, i en stormande fart tills det lilla svarta paketet som det står Trådlöst bredband på, äntligen kom.
Den fantastiska boken blev utbytt mot ett digitalt informationsnät som inte på långa vägar kan mäta sig mot läsupplevelsen av min favoritförfattares debutroman. (Beror nog också på vilka sidor man bestämmer sig för att besöka)

Så nu ska jag resa mig ur denna bedövande datastol, skrika ut mitt nyfunna engagemang och söka upp min bortkastade disciplin för att äntligen återhämta min boksynthet och läsa ut "The Mysteries of Pittsburgh"!!!!

Efter jag kollat e-posten.

Jorden dansade och gick under

"Jag kan se den scenen om och om igen. Veckor i sträck.", sa Johnny Depp på sitt lugna manér. Han var med i en dokumentär på SVT 1 och berättade hur mycket han älskade just den scenen i Charlie Chaplins film Diktatorn. Och det är en fantastisk scen och underbar metafor. Balettlik i sitt utförande och en av filmhistoriens vackraste ögonblick.

Varje liten rörelse i den här dansen var nedskriven. Ha det lilla faktum lagrat någonstans i bakhuvudet medan ni tittar på den. Och njuter.

Ett sandkorn kommer stanna tiden

Tittade på en intervju med Norman Mailer där han sa en mycket bra sak.
"Varje utläst roman är en förståelse av existensen"
Det är ett väldigt sant påstående.
Alla mina vänner är inte intresserade av böcker. Som en frekvent läsare av poesi och romaner kan man känna sig väldigt ensam i sina vänners sällskap. Jag lånade ut min kopia av Bukowskis första roman Postverket till en vän och han ger mig intrycket av att uppfatta boken som rolig men jag tvivlar på att han kommer be om att få låna andra romaner av Bukowski eller hans poesi.

Vad jag har förstått så tycker många att böcker är ett alltför tidsödande nöje.
Ingenting kunde vara mer osant efter Norman Mailers insiktsfulla påstående.
Men någonting verkar ändå vara fel på dagens bokälskare.
Deckare av Liza Marklund, självhjälpsböcker av Wayne Dwyer toppar våra försäljningslistor, och som en extra knorr så skjuter ljudböcker upp i toppen.
Hur lata och oförstående har vi tillåtits att bli? Halva nöjet med en bra bok är att läsa den i en takt som låter dig rulla varje ord från tungan som honung och om man läser dom riktiga klassiskerna som Don Quijote eller något av Edgar Allen Poe så kan man föreställa sig hastigheten på deras penna när dom skrev orden för många, många år sedan.

Hoppas människors sinnen vaknar snart och hungrar efter förståelse om existensen så att dom riktigt bra böckerna får den uppmärksamhet dom förtjänar i motsats till dom överskattade, fördummande böcker skrivna av plattityder som Liza Marklund, Wayne Dwyer och Mia Törnblom.

Att våga eller icke är det första...

Idag ska jag börja tala.
Det är bestämt.