Kylan

Det ryker från hängstolarna i körsbärsträdet. Alla körsbär och löv har sedan långt tillbaka fallit ner till marken och håller på att bli en del av naturens eviga kretslopp. Frosten ligger som ett vitt lakan över gräset och man kan bara ana det mörkbruna i löven som ligger därunder.
Dom frystorkade löven krasar under mina fötter och kylan sticker i kinderna.
Jag bär in trädgårdsmöblerna i vedboden och på min väg mot nästa stapel av frostbitna plaststolar springer hunden mot stallet, lyssnar inte på min flickväns arga rop eller hennes dotters mer finkänsliga framtoning:
"Eddie, Eddie, titta! Jag har en boll."
Hunden har fått sin frihet. Med språng över gräsmattan mot nya dofter och andra djur. Inga arga röster kommer få mig tillbaka. Några minuter senare är hunden infångad, kopplad men ändå med ett leende och ett par stora bruna ögon som säger:
"Jag har haft en stunds frihet. Har du någonsin haft detsamma?"
Jag tänder en cigarett och ser på den enorma vedhögen utanför vår dörr. Jag tänker att den högen och många till kommer huggas och brinna upp innan den här kylan kommer tonas till en behaglig vårbris i ett ledigt land.